Min kära snusdosa

Det här är ett känsligt ämne.

Jag har ett kärleksförhållande till min snusdosa.

Att vara slav under begäret efter snuset är ett kapitel för sig, att ha ett kärleksförhållande till sin snusdosa är ett annat.
Jag har svarvat en snusdosa i Ask. Den är precis lagom stor till att omsluta en dosa Generalsnus som är favoriten framför alla.
Lyft ut den tomma, i med den ”färska”, kalla dosan. Av med locket, på med det svarvade trälocket. Ner i jeansfickan och känn kylan mot låret och lyckan av att inte behöva oroa sig för tom dosa det närmsta dygnet. När sedan dosan och dess innehåll antagit kroppstemperatur inträder nästa fas.

Terapifasen eller kärleksförhållandet.

Jag kan komma på mig själv ibland med att få kortslutning och inte förstå varför jag blir handlingsförlamad. Min höger eller vänsterhand, vilken som är då upptagen med att ”snurra” den byxvarma snusdosan. Några få sekunder passerar innan jag reflexmässigt trycker ner dosan i fickan igen, och jag blir befriad från den temporära förlamningen. Snurrandet har gjort dosan len som en persika och passar perfekt i handen. Då tankeverksamhet krävs är dosan i handen ett måste. Nersjunken i tevesoffan snurras det febrilt utan att jag ens tänker på det. Dosan har dessutom fått en vacker patina efter allt snurrande.
Min svarvade trädosa är en vän som följer mig genom livets alla skeenden. Jag hade inte en tanke på allt detta då jag stog vid min träsvarv och lät svarvjärnet forma den skrovliga askgrenen till vad den är nu.
Askgrenen som en gång var en del av ett helt askträd. Enligt mina beräkningar 150 år gammalt med rötterna fast förankrade i Mälarens historiska mylla.

Vem vet vilka hemliga kärleksförhållanden som blommat ut under detta ståtliga träd, moderträdet till min kära snusdosa.